De hade precis tagit hål på vattnet, vilket var bland de skummaste känslorna jag vart med om. Sen gick timmarna lite och vid 20-tiden kom de in för att hjälpa till ännu mera, de satte i värkstimulerande dropp. När de väl var i gick det rätt snabbt innan jag började få värkar, först hjälpte det att ligga i sängen och andas. Koncentrera sig på andningen och tänka på annat än att det värkte.
De skulle även bli skiftbyte nu, när skiftet skulle lämna kom de som startade min förlossning in och sa hejdå. Sen sa dem att vi ses imorgon när dem kommer tillbaka då de skulle ha morgonskiftet. De förklarade lite snabbt att en igångsättning kan ta upp till ett par dygn innan barnet är ute och innan blev jag informerad om att det även kan sluta i akut kejsarsnitt. Kommer fortfarande ihåg hur jag bara hatade sköterskorna när de sa att de kunde ta flera dygn, jag som inte hade sovit och R som hade jobbat natt. Vi var ju hur trötta som helst.
R passade på att vila medans vi väntade på att värkarna skulle öka, de nya sköterskorna ökade droppet då det gav önskat resultat. Inte alls långt efter, ca vid 21-tiden var det dags att börja andas lustgas. Lustgasen blev min räddning och min KÄRLEK under denna förlossning. Hade bestämt mig att försöka klara mig på den och det funkade bra till en början. Lärde mig andas med den i värkarna, men ju starkare värkarna blev och ju högre lustgasen blev så kände jag tillslut att det inte skulle funka. Jag öppnade mig även väldigt fort, va öppen redan 3cm när de tog vattnet. Nu var det ca 5cm.
Då värkstimulerande droppet fungerade så bra var de tvungen att sänka det för att inte värkarna skulle komma för fort. Men jag kunde inte hålla ut längre, när klockan närmade sig 22.30 ringde jag på klockan och bad om att få epidural. Sköterskorna lämnade rummet och så gjorde även R som skulle flytta bilen. Jag fortsatte andas lustgas i värkarna, men när man ligger ensam på rummet och andas genom en värk så kan de bli lite galet. Jag somnade nämligen med lustgasen i ca 5min innan R kom in på rummet och bad mig ta bort den från ansiktet om jag inte hade värk.
Nu var jag såpass borta efter att somnat med lustgas, vilket var väldigt passande. För klockan va ca 23 och nu hade den som skulle ge mig epidural kommit. Även nu jag slutat minnas vissa delar från förlossningen, som jag senare fått återberättat. De förberedde iallafall för att börja sticka in EDAn, men efter denna person gjort 3 försök utan att lyckas och konstaterat att jag har för mycket vatten så kallar de på den andra som får lägga EDA.
Ca 30 minuter senare kommer nästa person som ska testa, han gör försök på försök och är på väg att ge upp när han äntligen lyckas. 7 försök senare. Nu i efterhand tackar jag lustgasen så jävla mycket, för jag kan inte ens ta ett stick i fingret utan att gråta. Men jag klarade 10 (!!!!!!!) stick i ryggen utan att känna någonting. Klockan 00.17 hade de fått i EDAn. Blev även undersökt och var öppen 6-7cm.
Nu hände det egentligen inte så mycket, jag andades lustgas. R vilade. Sköterskorna kollade till mig då och då.
Vid ca 01.25 kom de in och undersökte, va då öppen ca 8cm och hade riktigt mycket värkar nu. De sa att jag skulle ringa på klockan när de var dags och lämnade rummet. Bara minuter senare sträcker jag mig emot knappen men R fick trycka då jag inte nådde fram. När sköterskorna kommer in skriker jag ”JAG SKITER PÅ MIG, JAG MÅSTE GÅ PÅ TOA”
Ena sköterskan kommer fram och säger att jag inte alls ska skita på mig, utan det faktiskt är barnet som är på väg nu. De förberedde för att börja föda, allt gick så snabbt. Det gjorde så jävla ont, jag var så säker på att jag bara behövde gå på toa. Men så kom första krystvärken, egentligen fattade jag inte vad jag gjorde. Men jag krystade allt jag hade. Andra krystvärken kom tätt inpå och när den väl var över stod huvudet i öppningen. Skrek att jag ville hem, jag ville inte föda barn längre. De skulle operera ut honom sen skulle jag hem. Men de lugnade mig och sa krysta en sista gång så är han ute. Med dem orden väcktes en energi från ingenstans, krystade när det var dags och plötsligt var han ute.
R brast i tårar och jag fattade nog egentligen ingenting. Det var de vackraste jag vart med om, kärleken och bandet som fanns när jag fick upp min son på bröstet. Moderkakan föll ut rätt snabbt efter och blev sydd så var det klart.
01.39 den 1 September föddes det vackraste som finns på Huddinge sjukhus. Det är den bästa händelsen i hela mitt liv. Det vackraste man kan vara med om, som bara en förälder kan förstå.
Första mötet med nyförlöst bebis
Vincent Stefan Matti Johansson Pekkarinen, 130901, föddes 01.39, 2980g och 48cm ren kärlek!
Förlossnings fikat, måste vara det godaste jag ätit.
Senaste kommentarer