Jag är en 19 årig tjej från världens både bästa och sämsta stad, Södertälje. Jag älskar allt som har med stan att göra egentligen, vi har våra familjer här och vårt älskade hockeylag som vi båda lever för. Men ändå så hatar jag denna stad så mycket. Jag bor iallafall här med min pojkvän och våran son i en liten 2a på 60kvm. Men just nu letar vi efter större boende utanför Södertälje, för hela världen förändrades från dess att man fick barn och jag vill ge honom bästa tänkbara, vilket inte är denna stad.
Just nu är jag föräldrarledig och gör inte ett skit, men beroende på hur det går på intervjun så kanske jag börjar plugga till elevassistent i Januari, dock på distans för att R skall kunna jobba samtidigt.
Jag har sedan 18 månader vart tillsammans med R och vi flyttade ihop för 14 månader sedan. Då vi kände varandra utan och innan när vi blev ett par så kändes det inte mer än rätt att flytta ihop tillsammans så snabbt. Det kändes inte heller mer än rätt då vi började prata om barn, men vi valde att sätta upp mål innan vi skulle fortsätta tänka vidare på att skaffa barn. Så när vi sedan stod där med lägenhet, bil, R har körkort, jag håller på med mitt och jobb så fanns det ingenting som hindrade oss. Vi pratade mer och mer om hur livet skulle förändras, om hur det skulle vara med sömnlösa nätter och tjafs över ingenting. Hur vi skulle klara oss igenom det och kunna leva med varandra trots motgångar. Till slut hamnade vi i rätt tidpunkt, vi gjorde vårt livsförändrade val, vi bestämde oss för att skaffa barn.
Jag plussade den 22 December förra året, Vincent blev beräknad till den 9 September och när de räknade så ”startade” min graviditet den 4 December.
Nu bor vi här, i vårt hem, med vår son och lever vårt liv. Vi är en egen liten familj och ärligt så är det allt jag någonsin kunnat önska mig.
Senaste kommentarer